Ett äventyr jag kommer att minnas länge

Två veckor. 5523 kilometer. Förra våren upplevde Lynx-ambassadören Joni Maununen ett snöskoteräventyr som inte liknar något annat. Joni körde med Lynx Xterrain RE 850 E-TEC snöskoter tvärs igenom Finland och återvände till startpunkten via Norra ishavet i Norge och Kilpisjärvi i Finlands nordvästra spets och nordligaste Sverige.

Gjord för långa resor. Joni Maununen genomförde ett våräventyr med 2024- års Lynx Xterrain RE 850 E-TEC crossover-skoter. En längre och tuffare skoterled än den vanliga standardleden begränsade framfarten i ibland under mjuka förhållanden. Högkvalitetsfjädring och stötdämpning garanterade körkomfort på olika leder.

Finska viken, april 2023. I förgrunden stänk i öppet hav i Vederfax, i sydöstra hörnet av Finland. Föraren tittar ut mot havet och undrar vart resan ska föra honom härnäst. Norra ishavet i Norge – man måste ta sig dit. Målet rör sig 110 mil fågelvägen norrut på kartan.

– När man har tillräckligt lång sträcka bakom sig märker man att äventyret plötsligt tagit sig in i ens bekvämlighetszon. Då spelar det ingen roll om man kör tre eller tre tusen kilometer, säger Joni Maununen när han beskriver sina känslor i de södra delarna av Finland. I det läget hade han kört 180 mil av våräventyret.

Jonis resa hade börjat fem dagar tidigare från gårdsplanen hemma hos honom i Ivalo i Lappland. Liksom de flesta av Lynx-ambassadörens – som är känd för sina galna äventyr – mest minnesvärda resor, började det ultimata äventyret i påsktid utan någon planering i förväg.

– Först körde jag 36 mil från Ivalo till Rovaniemi och där funderade jag på vart jag sedan skulle ta vägen. Ursprungligen hade jag tänkt köra till Tulppio, som anses vara ett legendariskt resmål för skoterkörning i östra Lappland. Jag tänkte att där måste det vara så dålig mobiltäckning att jag trodde inte jag vågade åka dit ensam på äventyr på natten.

Efter att ha tillbringat natten i Rovaniemi vände Joni fronten på sin Xterrain RE mot Bottenviken. Från havsstranden styrde resenären kosan mot Ii för natten, när resan till Uleåborg avbröts på båtkanalen mellan Ii och Uleåborg.– Det finns inget skäl att vintertid leka med vatten som inte frusit till.

Efter att ha vilat över natten började hans tankar kring vart han skulle resa vidare att klarna.

– Jag tänkte att alla andra hade tagit sig norrut för att köra skoter över påsk, så jag bestämde mig för att åka söderut.

Den öde Enaresjön badar i kvällsljus. Bara det mest nödvändiga följde med äventyret. Reservbränsle, extra olja och LinQ-påsen stannade stadigt ovanpå Xterrain RE:s tunnel.

En Lynx Xterrain RE 850 E-TEC av 2024-års modell valdes till Jonis reskamrat, eftersom den är som bäst på långfärder.

– Den långa mattan ger stabil körning på skumpiga leder och det var även praktiskt senare, när den mjuka snön gjorde det svårare att ta sig fram. Xterrain RE:s fjädring är toppen för att behärska leder av olika slag.

Joni tog bara med sig det allra nödvändigaste Lynx tilbehör, som han packade i en LinQ tunnelväska och Riser Block Bag. I fall det skulle bli långt mellan tankställena fanns dessutom en LinQ Fuel Caddy och en LinQ Oil Caddy fästade på tunneln.

– Väskan innehöll ett klädbyte, hygienartiklar, lunch, en BRP verktygssats, en kniv, ett multiverktyg, buntband, en bagagerem och Gorilla-tejp. Naturligtvis fanns där även en första hjälpen-sats och flera saker för att göra upp eld.

SNÖN TAR INTE SLUT

Efter att ha siktat på Jyväskylä och till och med Tammerfors i södra Finland, tvingades resenären i Viitasaari i centrala Finland notera att körningen innebar en utmaning. Trots att mottot för resan var #lumieilopu (snön tar inte slut på finska), började snötäcket verkligen tunnas ut i centrala Finland.

– Folk skickade meddelanden via sociala medier om att man inte borde köra åt det ena eller andra hållet för att snön tog slut. Det var så resans hashtag kom till. Och den verkade leva sitt eget liv.

#lumieilopu Järnvägsövergång vid Kesälahti i Norra Karelen.

Från Viitasaari styrdes kosan mot landskapet Savolax. Efter att ha kört på smala och skumpiga leder tillbringade Joni resans kallaste natt i ett vindskydd i närheten av ett snöskoterspår.

– Skoterjackan fick bli filt och lägerelden värmde så länge den brann. Natten utomhus var tämligen iskall, så jag frös.

Natten i Vieremä var stämningsfull, men kall. I Salla var förutsättningarna inte de rätta att köra med snöskoter, utan även för att vistas på Tuntsan Pub.

Väder och körförhållanden varierade mycket under resan. Det kunde vara 20 minusgrader på nätterna och de högsta temperaturerna dagtid låg på +15 grader.

– Det var bråttom att ta sig söderut, för snön höll verkligen på att ta slut. I det här läget hade jag redan bestämt att Finska viken borde ses från en snöskoter.

Via sociala medier kunde folk följa Jonis äventyr nästan i realtid. Facebooks finska snöskotergrupp fick flera uppdateringar om snöläget i olika områden och meddelanderutan på Instagram fylldes med uppmuntrande meddelanden till den ensamme föraren. Man erbjöd även logi och annan hjälp.

– Feedbacken var uteslutande positiv och folk kom alltid fram för att snacka och ta bilder när jag tankade någonstans eller tog en rast någon annanstans. Det kändes verkligen trevligt.

Joni insåg under resan att de följare som skickade meddelanden kanske hade en något annorlunda uppfattning om hur mycket snö som behövs för att köra snöskoter än en som kommer från Lappland och är van vid att köra under speciella förhållanden.

– Jag bestämde mig för att sluta ställa frågor och fortsatte navigera med hjälp av snökartor online i realtid och BRP:s GO!-app.

Varm kördag, kalla nätter och kraftiga regn. Joni använde Lynx Stamina Enduro skoterkläder på sin körtur, som erbjöd bra skydd mot växlande väder. Med under- och mellanlagren av Lynx anpassade Joni värmen i klädseln efter det aktuella vädret för att hålla miljön så bekväm som möjligt.

Den tynande snön ställde till med en otrevlig överraskning mellan Villmanstrand och Imatra, där skoterns front dök igenom snötäcket i ett dike och slog i en sten. Den övre A-armen kröktes, men som väl var fanns hjälp att få från Imatra hos den lokala Lynx-återförsäljaren.

– Jag fick en ny A-arm av återförsäljaren och kunde laga skotern i deras verkstad. Samtidigt fick skotern en komplett servicegenomgång, eftersom den redan gått nästan 200 mil och vem kunde veta hur många fler som väntade framöver. Skidorna var utslitna av att ha körts så mycket på lite snö, så jag bytte dem mot ett par nya. Dessutom bytte jag för säkerhets skull glidskenor och isrivare, trots att de fortfarande var i bra skick.

MOT NORRA ISHAVET

Från Finska viken fortsatte Joni och Xterrain RE sin resa tillbaka norrut och följde den här gången Finlands gräns mot öster. När det bar norrut blev körförhållandena mer gynnsamma igen.

– Ovanför Joensuu var det inte bråttom längre. Där fanns åter gott om snö för att köra och leden bar ordentligt.

Körförhållanden av alla typer. Enligt hans berättelse hann Joni tänka världen över flera gånger när han korsade större sjöar, medan de smala vandringslederna i Södra Savolax krävde ständig uppmärksamhet från föraren.

De skönaste delarna av resan var kanske i Tulppio – mecka för skotersafariåkare på 90-talet och det ursprungliga målet för resan.

– Tulppio var en av de mest fantastiska platserna på hela äventyret. Lederna där är utmärkta som på en motorväg och dessutom var snöförhållandena bra för den tiden på året.

Från östra Lappland fortsatte resan mot Saariselkä, där Lynxens skidor efter en övernattning vändes mot Nuorgam och den norska gränsen. Sex dagar tidigare hade Finska viken glittrat framför oss och snart var vi vid den nordligaste kanten av fastlands-Europa, där det mäktiga Norra ishavet breder ut sig. Tana-fjorden i landskapet Finnmark var också resans nordligaste punkt.

– Att komma fram till Norra ishavet var definitivt en av resans höjdpunkter. Men jag var fortfarande inte mätt på körning, så jag satte i väg västerut.

Äventyrets höjdpunkter. Resenären har kört till Ishavets strand på Tenovuon i Nordnorge.

Till Kilpisjärvi körde Joni via rutten floden Teno-Karigasniemi-Pokka-Enontekiö. Det fanns fortfarande tillräckligt med snö i nordligaste Lappland, men det hade börjat regna i Kilpisjärvi, vilket gav körningen en extra krydda.

– Regnet mjukade upp lederna helt igenom, så för att stanna kvar på leden krävdes att man var på sin vakt hela tiden. Som tur var såg den långa mattan på Xterrain RE till att det gick att komma fram , trots att snön – särskilt från Kilpisjärvi till norska sidan – var för jäklig – slask som man sjönk ner i hela vägen.

Jonis mål var att köra till Atlantkusten i Oteren i Norge, men häftigt regn och varmt väder gjorde att floderna som rinner ner från bergen svämmade över oerhört. Det förblev en dröm att nå till Atlanten på Lyngen-fjorden.

– Den sista flodöverfarten på leden var så tuff att jag blev tvungen att ge upp. Havet skulle bara ha varit 200 meter bort.

Enda möjligheten var att vända nosen på Xterrain RE mot söder igen. Det våta och varma vädret gjorde körningen genom västra Lappland till Rovaniemi till en utmaning, men att ge upp var i det här läget inte något alternativ. Ivalo – resans startpunkt och Jonis hem – skulle nås genom att köra.

KÄNSLAN AV FRIHET

Mer än två veckor på skotern. Finland från ena änden till den andra, Finska viken, Norra ishavet i Norge och treriksröset i Kilpisjärvi. Utmattning, kyla, väta och svett. Oförglömliga ensamma ögonblick i vildmarken, minnesvärda möten med människor. I Ivalo visade trippmätaren på Lynx Xterrain RE på 5 523 kilometer.

Längs pulkalederna kan man se många saker som påminner dig om det förflutna. Ett gammalt nyttofordon på Puumalaleden, båtar som redan har genomfört sin sjöfärd i Saimen och en vildmarksstuga i Pohjois Inar.

Joni är van från tidigare vid otroliga äventyr, men den passionerade skoterentusiasten har aldrig sett något liknande på snö. Äventyr runt om i Europa i de mest exotiska bilar, runt Finland på ett Can-Am ATV och personlig safari på Sea-Doo vattenskoter på Inari-sjön har varit minnesvärda på sitt sätt, men att köra mer än 550 mil ensam på snöskoter är en upplevelse av ett slag som även en hårdkokt äventyrare kommer att komma ihåg länge.

– Man kör skoter i terräng och särskilt när man kör ensam befinner man sig ofta långt från hjälp om något skulle hända. Och även fysiskt var det en ganska tuff insats, jämfört med, till exempel, bilresor i Europa.

För den som planerar att göra en liknande resa råder Joni att man fokuserar på att planera sin rutt väl. Risker måste kalkyleras in i förväg och man måste veta hur man förbereder sig för dem.

– Jag rekommenderar inte någon att köra ensam. Jag gillar också mer att köra med kompisar, men man kan egentligen inte få med sig någon på en sådan här resa, där man inte vet vart man är på väg och när man kommer hem. När man kör ensam får man en speciell frihetskänsla, när man helt själv kan välja resmål, var man ska stanna, hur långa dagskörningarna ska vara och hur lång resan ska bli.

– Början är alltid resans svåraste del. Men när man väl kommit i gång vill man inte sluta köra.

Den tanken sammanfattar en stor del av äventyrarens mentala landskap. Och Lynx-förarnas sisu-mentalitet.